En resa till Shanghai Expo 2010

Max Jedevall Roseneld berättar om Shanghai Expo2010:
Foto Evie Jedevall Roseneld:

Efter en mer än lång flygning från ett höstlikt Arlanda i september kom vi till slut fram till solen och värmen i Shanghai, som visserligen fortfarande befann sig i sommarmonsunens regnperiod, men som väntade oss med vänliga 30 grader. Första vyn av Shanghais centrala delar vid inflygningen visade en jättelik kapsylöppnare som vi sedan fick höra var stadens högsta skyskrapa, 472 meter hög. Magnetsvävande Maglevtåget tog oss med den hisnande farten 430 km/tim till Downtown. Omgående blev vi varse att i Kina talar man inte engelska, inte ens i den internationella 14-miljonersstaden kan servicepersonalen de enklaste fraser. Undantagsvis finns skyltar på engelska, men annars så är det kinesiska tecken som gäller. Kommunikationsproblemen löses dock genom att peka, och som tur är erbjuds bilder och t ex plastmodeller av maträtter på restaurangerna. I staden finns gott om poliser vilket man som turist uppskattar. Vid gatukorsningar med trafikljus står ibland så mycket som två trafikpoliser med varsin visselpipa och ivrigt gestikulerande händer. Trots dessa säkerhetsåtgärder är det med livet som insats man passerar övergångsställen i den kaotiska trafiken. Och för alla er som likt jag gått runt och trott att i Kina är myllret av människor påträngande och luften katastrofal, kan jag härmed intyga att så är inte fallet! Det var faktiskt inte fler människor på gatorna än i vilken annan storstad som helst, och luften var knappast sämre. En flitig armé av renhållare på trehjuliga mopedbilar höll staden proper. Att kineser gärna harklar sig högljutt och spottar på gatan hör till det pikanta. Till världsutställning styrde vi våra steg, eller snarare taxichaufförens vådliga färd utan säkerhetsbälten. Där mötte oss en köorganisation värdig ett land med 1.3 mdr invånare och 329 000 förväntansfulla besökare just den här dagen. Säkerhetskontrollerna var lika rigorösa som på en flygplats. Utställningsområdet täcker en yta på 5 km2, och rymmer drygt 200 paviljonger varav de flesta hör till olika länder, och ett mindre antal till stora företag. För de mest populära paviljongerna som den Kinesiska var kötiden upp till 6 timmar. En lämplig strategi för att få ut det mesta av vår tid var därför att titta in i de andra paviljongerna. Vi hann med 68 paviljonger på tre dagar. Temat för världsutställningen var ett bättre urbant liv; men de olika länderna gjorde sina egna tolkningar. Länder som Venezuela, Cuba och Vitryssland satsade på politisk propaganda om den egna nationens förträfflighet. USA och några mindre arabländer ägnade sig åt smicker av värdlandet Kina. Mexico med rätt många andra länder, såg möjligheten att sälja in det egna landet som lockande resmål. Några länder satsade främst på butikerna i sina paviljonger. Inget land var för litet för att vara med, så även Tuvalu med 12000 invånare, varav två var närvarande, hade ett bås. När det gällde utformningen av det inre av paviljongerna fanns två huvudtyper; de som bara var biosalonger, och de som hade omfattande fysisk gestaltning med snickerier, dockor mm. Det senare var naturligtvis mycket mer givande för besökaren. Goda exempel på detta var Vietnams paviljong som rymde ett helt tempel med damm fylld av lotusblommor, och Marockos, som med egen personal visade upp flera avancerade miljöer från sitt land. Sveriges paviljong hade ett mycket väntat innehåll av Pippi Långstrump, uppfinnare och bilder från Stockholm. Finlands paviljong gav betydligt starkare intryck med en kostfull drömsk film som sträckte sig över väggarna i tre salonger med människor som svävade på såpbubblor i vilka besökares ansikten projicerades in. För övrigt var nästan all personal i paviljongerna Kinesisk – av ekonomiska skäl kan man gissa. En stor del av intrycket från en världsutställning kommer från paviljongernas yttre arkitektur som ofta både är lekfull och spektakulär och tycks trotsa både fysikens lagar och ekonomins gränser. Macaos paviljong var gjord som en hund och Mexicos som många strandparasoll…Japans påminde om ett rosa tuggat tuggummi… Utsidan är också det man hinner se av samtliga paviljonger. De tre dagarna i utställningsområdet tog bara alltför fort slut och förr än vi anade satt vi på planet hem fulla av oförglömliga intryck. Vi som var där: Evie och Max Roseneld samt Björn Zettersten som gjorde sitt besök i maj.

Vid pennan

Max

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s